John Ashbery

De drömmer endast om Amerika

att försvinna bland tretton miljoner pelare gräs

"Honungen är utsökt

fast den bränner mig i halsen."




Och undan mörkret i gamla lador

blir de nu till vuxna människor

och mördarens askfat kan lättare -

Sjön en syrenkub.




Han håller sin nyckel i höger hand.

"Snälla", frågade han villigt.

Han är trettio år.

Det var innan




Vi kunde köra hundratals mil

på natten bland maskrosor.

När hans huvudvärk blev värre

stannade vi vid bensinmacken.




Nu brydde han sig bara om tecken.

Var cigarren ett tecken?

Och nyckeln kanske?

Sakta gick han in i sängkammaren.




"Jag skulle inte ha brutit benet om jag inte

hade fallit över bordet i vardagsrummet. Vad

betyder det att vara här, utanför sängen. Det finns

ingenting vi kan göra för befrielsen,

bara vänta i skräck för den.




Och utan dig är jag förlorad."

-------------------------------------




Ung flicka i tankar

"Det är en så vacker dag så jag måste skriva dig ett brev

från mitt torn och visa dig att jag inte är galen.

Jag bara halkade på luftens såpa

och drunknade i världens badkar.

Du var alltför snäll att gråta länge över mig

och nu låter jag dig gå. Undertecknat, Dvärgen."




Sent på eftermiddagen gick jag förbi

och leendet sågs än kring hennes läppar

som det gjort i århundraden. Hon vet

hur hon kan vara tjusande. O min dotter,

älskling, dotter till min f. d. arbetsgivare,

prinsessa, dröj ej alltför länge med att komma.




(ur Självporträtt i en konvex spegel övers. Göran Printz-Påhlson)







Inte något särskilt underligt,

men att verka alldaglig är ju också konstigt.

Bara sättet vi känner på inför alltsammans,

och inte känslan som sådan, är konstigt,

konstigt för oss, som lever och vill fortsätta leva

under samma närsynta stjärnor, som vi känt sedan barndomen

då vi tittade ut genom ett fönster,

såg dem och genast tyckte om dem.




(ur En våg övers. Ragnar Strömberg)





Paradoxer och oxymoroner


Denna dikt tar upp språket på ett mycket enkelt plan.

Se hur den talar till dig! Du ser ut genom ett fönster

eller låtsas skruva på dig. Du har den, men du har den inte.

Du missar den, den missar dig. Ni missar varandra.






Dikten är ledsen för den vill bli din och kan inte.

Vad är ett enkelt plan? Det är detta och annat,

att av det sätta ett system i spel. Spel?

Ja, faktiskt, men jag anser spel vara






en djupare yttre företeelse, ett drömt rollmönster

som i fördelningen av nåd dessa långa augustidagar

utan bevis. Utan gränser. Och innan du vet ordet av

går det förlorat i ångan och knattret från skrivmaskinerna.






Det har spelats en gång till. Jag tror att du finns till bara för att

tjata på mig tills jag gör det, på ditt plan, och sedan är du inte där

eller också uppför du dig på ett helt annat sätt. Och dikten

har mjukt satt mig ner bredvid dig. Dikten är du.


----------------------------------------





Det hjälmprydda huvudet lutar sig mot dig igen,

genom en fråga. Sprit och tabletter?

Troligen saknar den prägel eller verklig status

bortom ekrarna i de goda avsikternas nätverk




som strålar ut en bit kring kratern, alltså leendet

som utlöste den? Ser du dig själv klädd

i denna uniform av halvhjärtad ånger och

otillåtliga tillfredsställelser, bländande likt regnskuren




som sögs tillbaka in i påfågelfjäderns öga i himlen,

som genom ett sugrör, för att ansluta sig till din hjärna,

detta som du fick att brottas med i kväll, som en ängel,

ända fram till gryningen? Ljussläckaren visar det bättre. Konen




kväver veken, och ända sedan vi blev rädda

stiger den kränkta röken mot taket

så som upp mot himlavalven,

medan värden letar efter isbitar och ett glas. "En sista fråga."




(ur Skuggtåg övers. Tommy Olofsson och Vasilis Papageorgiou)







Jag vill inte lämna er utan att berätta en historia för er.

Jag vore dum, nej försumlig,

om jag inte talar om vart de andra har tagit vägen.

Finns det inte någon plats att stanna på,

ett ställe som vi alla känner igen när vi kommer dit?

Jo, det finns det, sa hon, men då måste vi allihop först

gå tillbaka in i mörkret och agna våra krokar med jordnötssmör.

Och så gjorde de det

och gick hemifrån den dagen.




(ur Flickor på flykt övers. Tommy Olofsson och Vasilis Papageorgiou)







Efter allt skrikande ute i ödemarken

och färgerna som inte riktigt passar ihop, inte borde

göra det heller, så vidrör jag dig, min dystra kärlek,

som i en scen i ett festspel för cigaretter.




Ditt ansikte är vitt som linne på en strykbräda.

Jag ber att skyarna ska suga upp din elektricitet,

att fåglarna skyndar till och är lydiga,

att knivhuggen från passerande bilister dunstar

till vänlig fastän kanske reserverad ånga;




och låt tragedin dra underkjolen över ditt ansikte

eftersom det annars inte händer tillräckligt mycket.

En livbåt nästan överlastad av axelryckningar. Ditt

berömda nylle flyter nu över alla amerikanska städer

som en drapeau.




De sa att du skulle komma hit tidigare. Det är fortfarande

Tidigt, men jag kan inte vänta längre. För mig är det

läggdags och film som gäller nu.

I morgon blir det kanske, ovanligt nog,

en sprucken äkta pärla till frukost,

och i oktober mycket oväder, det mesta ganska rått.




-----------------------------




För närvarande räcker det att

denna dag

är förbi.

Den kom med sin last av färsk-

varor, levererade dem

Och försvann. Men vi, vi är fort-

farande här, visst är vi.




(ur Varthän skall jag vandra övers. Tommy Olofsson och Vasilis Papageorgiou)




Vi läste högt för oss själva. Ibland för andra.

Jag läste tyst i marginalen

när duvorna föll. Utomhus

var det blått. Kanske om en stund,

sa han. Stunden kom aldrig.

Jag började läsa något annat,

det spelade ingen roll. Folk kom in och

lämnade sina resuméer. Jag låg

inte på latsidan precis. Någon ville ge sig iväg

en gång för alla, denna absurda årstid.


(ur Viskleken)




"en dikt som kommunicerar något som läsaren redan känner till kommunicerar egentligen inte alls, den visar de facto bristande respekt för läsaren"