Jacques Roubaud

Där din icke-existens var så stark. den hade blivit ett sätt att vara.
Över mig härskar övergivenhet så stark. liksom talande lågt.
Men orden hade inte språngets kraft.
Det ensamma språnget. ty det fanns inte.
Man vänder sig till världen. man vänder sig till sig själv.
Man skulle vilja vara som ingen.
Det är olyckans invanda kärna.
"Ni" är vårt tilltalsord. det hade varit.
Som död kan jag bara säga: "du".

-----------

Jag envisas med att försöka ringa in ingenting-du, denna omöjliga bi-pol.

-----------

Att säga ditt namn är att få närvaron hos ett vara från tidens innan dess försvinnande att lysa igen.

-----------

När din död är slut. Kommer jag att vara död

(ur Någonting svart övers. Jonas (J) Magnusson och Ulf Karl Olov Nilsson )

Mannen utan väg

att skjuta en fiende och rulla en cigarett
att flamma till och släckas som en fyr i storm

att sitta som en fluga i intressenters nät
att tro sig född med otur fast man bara är född

att vara en funktion av allt som inte fungerar
att vara något annat eller att inte vara alls

att som den gråa stenen passas in i hatets mur
och ändå känna stenars samförstånd som ljungens glädje

att känna allt försummat i det rykande regnet
att njuta av spänningen vid det pyrande bålet

att tvivla på att detta måste vara sista gången
att bejaka allt bara det inte upprepas

att slå sig igenom och nå fram till en utsikt
där blixtar jagar för att hämnas mänskligheten

(ur Mannen utan väg av Erik Lindegren)

John Ashbery

De drömmer endast om Amerika

att försvinna bland tretton miljoner pelare gräs

"Honungen är utsökt

fast den bränner mig i halsen."




Och undan mörkret i gamla lador

blir de nu till vuxna människor

och mördarens askfat kan lättare -

Sjön en syrenkub.




Han håller sin nyckel i höger hand.

"Snälla", frågade han villigt.

Han är trettio år.

Det var innan




Vi kunde köra hundratals mil

på natten bland maskrosor.

När hans huvudvärk blev värre

stannade vi vid bensinmacken.




Nu brydde han sig bara om tecken.

Var cigarren ett tecken?

Och nyckeln kanske?

Sakta gick han in i sängkammaren.




"Jag skulle inte ha brutit benet om jag inte

hade fallit över bordet i vardagsrummet. Vad

betyder det att vara här, utanför sängen. Det finns

ingenting vi kan göra för befrielsen,

bara vänta i skräck för den.




Och utan dig är jag förlorad."

-------------------------------------




Ung flicka i tankar

"Det är en så vacker dag så jag måste skriva dig ett brev

från mitt torn och visa dig att jag inte är galen.

Jag bara halkade på luftens såpa

och drunknade i världens badkar.

Du var alltför snäll att gråta länge över mig

och nu låter jag dig gå. Undertecknat, Dvärgen."




Sent på eftermiddagen gick jag förbi

och leendet sågs än kring hennes läppar

som det gjort i århundraden. Hon vet

hur hon kan vara tjusande. O min dotter,

älskling, dotter till min f. d. arbetsgivare,

prinsessa, dröj ej alltför länge med att komma.




(ur Självporträtt i en konvex spegel övers. Göran Printz-Påhlson)







Inte något särskilt underligt,

men att verka alldaglig är ju också konstigt.

Bara sättet vi känner på inför alltsammans,

och inte känslan som sådan, är konstigt,

konstigt för oss, som lever och vill fortsätta leva

under samma närsynta stjärnor, som vi känt sedan barndomen

då vi tittade ut genom ett fönster,

såg dem och genast tyckte om dem.




(ur En våg övers. Ragnar Strömberg)





Paradoxer och oxymoroner


Denna dikt tar upp språket på ett mycket enkelt plan.

Se hur den talar till dig! Du ser ut genom ett fönster

eller låtsas skruva på dig. Du har den, men du har den inte.

Du missar den, den missar dig. Ni missar varandra.






Dikten är ledsen för den vill bli din och kan inte.

Vad är ett enkelt plan? Det är detta och annat,

att av det sätta ett system i spel. Spel?

Ja, faktiskt, men jag anser spel vara






en djupare yttre företeelse, ett drömt rollmönster

som i fördelningen av nåd dessa långa augustidagar

utan bevis. Utan gränser. Och innan du vet ordet av

går det förlorat i ångan och knattret från skrivmaskinerna.






Det har spelats en gång till. Jag tror att du finns till bara för att

tjata på mig tills jag gör det, på ditt plan, och sedan är du inte där

eller också uppför du dig på ett helt annat sätt. Och dikten

har mjukt satt mig ner bredvid dig. Dikten är du.


----------------------------------------





Det hjälmprydda huvudet lutar sig mot dig igen,

genom en fråga. Sprit och tabletter?

Troligen saknar den prägel eller verklig status

bortom ekrarna i de goda avsikternas nätverk




som strålar ut en bit kring kratern, alltså leendet

som utlöste den? Ser du dig själv klädd

i denna uniform av halvhjärtad ånger och

otillåtliga tillfredsställelser, bländande likt regnskuren




som sögs tillbaka in i påfågelfjäderns öga i himlen,

som genom ett sugrör, för att ansluta sig till din hjärna,

detta som du fick att brottas med i kväll, som en ängel,

ända fram till gryningen? Ljussläckaren visar det bättre. Konen




kväver veken, och ända sedan vi blev rädda

stiger den kränkta röken mot taket

så som upp mot himlavalven,

medan värden letar efter isbitar och ett glas. "En sista fråga."




(ur Skuggtåg övers. Tommy Olofsson och Vasilis Papageorgiou)







Jag vill inte lämna er utan att berätta en historia för er.

Jag vore dum, nej försumlig,

om jag inte talar om vart de andra har tagit vägen.

Finns det inte någon plats att stanna på,

ett ställe som vi alla känner igen när vi kommer dit?

Jo, det finns det, sa hon, men då måste vi allihop först

gå tillbaka in i mörkret och agna våra krokar med jordnötssmör.

Och så gjorde de det

och gick hemifrån den dagen.




(ur Flickor på flykt övers. Tommy Olofsson och Vasilis Papageorgiou)







Efter allt skrikande ute i ödemarken

och färgerna som inte riktigt passar ihop, inte borde

göra det heller, så vidrör jag dig, min dystra kärlek,

som i en scen i ett festspel för cigaretter.




Ditt ansikte är vitt som linne på en strykbräda.

Jag ber att skyarna ska suga upp din elektricitet,

att fåglarna skyndar till och är lydiga,

att knivhuggen från passerande bilister dunstar

till vänlig fastän kanske reserverad ånga;




och låt tragedin dra underkjolen över ditt ansikte

eftersom det annars inte händer tillräckligt mycket.

En livbåt nästan överlastad av axelryckningar. Ditt

berömda nylle flyter nu över alla amerikanska städer

som en drapeau.




De sa att du skulle komma hit tidigare. Det är fortfarande

Tidigt, men jag kan inte vänta längre. För mig är det

läggdags och film som gäller nu.

I morgon blir det kanske, ovanligt nog,

en sprucken äkta pärla till frukost,

och i oktober mycket oväder, det mesta ganska rått.




-----------------------------




För närvarande räcker det att

denna dag

är förbi.

Den kom med sin last av färsk-

varor, levererade dem

Och försvann. Men vi, vi är fort-

farande här, visst är vi.




(ur Varthän skall jag vandra övers. Tommy Olofsson och Vasilis Papageorgiou)




Vi läste högt för oss själva. Ibland för andra.

Jag läste tyst i marginalen

när duvorna föll. Utomhus

var det blått. Kanske om en stund,

sa han. Stunden kom aldrig.

Jag började läsa något annat,

det spelade ingen roll. Folk kom in och

lämnade sina resuméer. Jag låg

inte på latsidan precis. Någon ville ge sig iväg

en gång för alla, denna absurda årstid.


(ur Viskleken)




"en dikt som kommunicerar något som läsaren redan känner till kommunicerar egentligen inte alls, den visar de facto bristande respekt för läsaren"

Eufori

Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en
smörgås, pluntan och pipan.
Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra
sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor
och glänser i flaska och glas.


Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.
Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnatts-
dunklet,
inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,
löven så stilla mot himlen . . . Och aspen som prasslar i
stiltjen:
Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.


Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!


Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga
som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,
ett med aspen som darrar och viskar,
ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och
lyssnar
till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,
något jag inte ville förråda ens om jag kunde.
Och att det porlar inom mig av renaste lycka!


Och lågan stiger . . . Det är som om blommorna trängde sig
närmre,
närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.
Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider
och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära.
______________________________

Jag sjunger om det enda som försonar,
det enda praktiska, för alla lika.

(ur Gunnar Ekelöfs Färjesång)

En värld är varje människa

En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem.
I varje själ är tusen själar fångna,
i varje värld är tusen världar dolda
och dessa blinda, dessa undre världar
är verkliga och levande, fast ofullgångna,
så sant som jag är verklig. Och vi konungar
och furstar av de tusen möjliga inom oss
är själva undersåtar, fångna själva
i någon större varelse, vars jag och väsen
vi lika litet fattar som vår överman
sin överman. Av deras död och kärlek
har våra egna känslor fått en färgton.
Som när en väldig ångare passerar
långt ute, under horisonten, där den ligger
så aftonblank. - Och vi vet inte om den
förrän en svallvåg når till oss på stranden,
först en, så ännu en och många flera
som slår och brusar till dess allt har blivit
som förut. - Allt är ändå annorlunda.

Så grips vi skuggor av en sällsam oro
när något säger oss att folk har färdats,
att några av de möjliga befriats.

(ur Färjesång av Gunnar Ekelöf)

Jag tror på den ensamma människan

Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.
Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

(ur Färjesång av Gunnar Ekelöf)

Moder Natt

Vi är det vi utger oss för att vara och måste därför vara mycket noga med vad vi utger oss för att vara.

(Kurt Vonnegut)