Ett bokslut

I går fyllde Cormac McCarthys roman "The Road", eller "Vägen" som den heter i svensk översättning tio år. Kalaset fick mig att återigen börja strukturera tankarna i listor, jag är trots allt en ung pojke i en gammal mans kropp.

McCarthys grådaskiga dystopi är i allt en fantastisk liten roman, men hur jämför jag den dryga fyrtioåringens läsning av "Vägen" med artonåringens läsning av "Brott och straff"? Det är lättare att ställa favoritskivor från olika epoker mot varandra. Där kan jag som fyrtioåttaåring enklare väga in den yngre versionens upplevelse. Listan blir ändå till slut den äldre versionens tolkning och val. Filmer är svårare att lista än skivor, men enklare än böcker. Att se om en film tar två timmar medan en bok tar betydligt längre tid i anspråk.

Tjugotreåringens lista innehöll med lite spelad eftertanke, nästan alltid, "Brott och straff", "Moder natt" och "Om vänskap funnes". De tre romanerna drog jag alltid upp som favoriter. Men de tre lästes av en ung man med ambitionen att trycka i sig litteraturhistoriens alla relevanta verk. "Brott och straff" var på sätt och vis min första kärlek. Visst hade jag läst och sträckläst böcker innan Dostojevskij kom i min väg. Men det var med "Brott och straff" jag blev varse den skönlitterära litteraturens unika upplevelse. Här fanns nåt som inte kunde reduceras till något annat. Kombinationen av språk, handling och tankegods som i romanens form blev större än delarna i sig öppnade sig för första gången. Romanen blev efter det en ständig följeslagare. Slas älskade jag för det korthuggna språket. Inget ord var överflödigt och hans korta noveller var ren och skär poesi som till skillnad från den rena och skära poesin alltid var placerad. Rummet var alltid konkret, aldrig abstrakt och den av hans romaner jag gillade bäst var "Om vänskap funnes". Mänskliga möten placerade i en vardag som i all sin enkelhet visar på det som gör livet levande. Varken mer eller mindre. Den tredje och kanske den som slagit följe med mig under längst tid är Kurt Vonneguts "Moder natt". "Vi är vad vi utger oss för att vara och måste därför vara mycket noga med vad vi utger oss för att vara". En sensmoral som har fått förnyad kraft i och med internetgenerationen. Vonnegut är författaren som placerar den korthuggna prosan alá Slas i en omloppsbana runt jorden. Att de bägge författarna fann varandra och började brevväxla förvånar inte. "Slakthus 5" brukar vara den roman som ställs i Vonneguts ringhörna. Även det en förträfflig sak men det var "Moder Natt" jag föll pladask för och utan att ha fört nån statistik är det nog den roman jag plockat fram flest gånger genom åren. Till ytan en slags spionroman där huvudpersonen väntar på sin avrättning, men under ytan en roman om sanning och konsekvens.

Vid tjugotre års ålder hade jag paketerat mitt litterära kanon med de tre romanerna i topp. Efter det var allt klart, jag hade allt på plats och ett givet svar så fort nån önskade min position. Åren gick och läsningen förpassades mer och mer till luckorna i vardagen än att vara själva motorn i vardagen. Och det är klart att den sturm-und-drang-läsning tjugoåringen ägnade sig åt enbart är möjlig när varken familj eller yrkesarbete behöver tas hänsyn till. Behovet att formulera sitt vara i listform minskas kanske också när livsbetingelserna ändras. Men då och då försvinner även den äldre mannen in i dimman av tomma ark.

Som du säkert förstår är jag på väg att säga att Cormac McCarthys roman är mitt vuxna jags största läsupplevelse. Den har allt det som min yngre version värdesatte hos exempelvis "Moder natt"; språket, handlingen och en sensmoral att bära med sig. Historien om far och son som med en kundvagn färdas längs den livsuppehållande vägen är både vacker och skrämmande. En dystopi där bakgrundshistorien är frånvarande. Inte ett ord om vad som hänt. En värld där fysisk överlevnad är det enda som är kvar och vad det gör med oss och våra relationer. Sensmoralen jag tar med mig är att vi till fullo aldrig kan lita på varandra men att vi ändå inte har nåt val eftersom alternativet är så mycket värre.

Och "Vägen" är inte bara en stor läsupplevelse, den är även den bästa roman jag läst i vuxen ålder. En fantastisk läsupplevelse kan vara underbart underhållande för stunden, men de bästa böckerna är inte enbart stora läsupplevelser. Bryggan där emellan är inte helt stadig. I somras läste jag bland andra Michael Chabons "Kavalier & Clays fantastiska äventyr" och Michel Houellebecqs "Elementarpartiklarna". I ena fallet en underbar bladvändare där jag knappt kunde lägga ifrån mig boken under några varma dagar på Gotland. I andra fallet en bok som inte alls lockade till sträckläsning i samma utsträckning eftersom innehållet på mer än ett sätt var ganska motbjudande. Men trots detta var det bok nummer två som jag i efterhand betraktar som en bättre bok.

Nu kom jag på en annan bok som varken är en fantastisk läsupplevelse, i betydelsen ovan, eller ett tankeväckande klistermärke, även det i betydelsen ovan. Däremot är det förmodligen den bok jag skulle roffa åt mig om jag endast fick ta med mig en roman till den där öde ön. En bergochdalbana där passager som får dig att aldrig vilja lämna just den position du befinner dig i, blandas med passager där du är helt övertygad om att du hoppat på fel tåg. Tusen utgångar som blir ingångar och när du väl inser att du måste släppa taget om rullatorn vill du bara ha mer. När jag väl hade läst ut den en första gång var jag tvungen att läsa om den direkt, bakifrån, mittifrån eller från sidan. Jag minns inte så noga. "Gravitationens regnbåge" av Thomas Pynchon vill jag med andra ord också rulla in på min rankinglista. Och ska en amerikan bli huvudperson när den där dörren i Börshuset öppnas en vecka för sent, ser jag hellre att Thomas Pynchon, Cormac McCarthy eller Don DeLillo ropas upp än att exempelvis Philip Roth gör det. Inget ont om Roth. Han är också läsvärd, men i mitt excel-ark inte riktigt på samma nivå som trion ovan.