Min Moriarty - en minnesruna

Under ett kapell. Det var där vi brukade hålla till. I en liten prick för två fanns det inga begränsningar. Allt var ursäktat. Du, jag och Van Basten mot resten. Så länge det fanns en potentiell runda till levde vi vidare.

Nu har den sista potentiella rundan gått och du finns inte längre. Livet är lite mer ensamt, nu än då. Även om vi de sista åren inte umgicks så mycket, fanns du alltid där som bollplank eller något. Någon att alltid slänga iväg en lös tråd till. Kan än komma på mig själv med att haka av en tanke och skicka iväg den till dig. Men nu är det för sent. Vi får ta det ett annan gång.

R som sakta men säkert gled ifrån dig, sa att han nu efteråt återigen kunde omfamna dig. Oron över hur det sista kapitlet skulle se ut var nu över. Och så är det väl, slutet innebär på något sätt makt. Makten över min egen berättelse. Inget kan längre hända som kan rucka på den.

Dean Moriarty - den ständigt studsande kompisen, alltid med något nytt upptåg i innerfickan. Att jag i relationen såg mig som Sal Paradise var kanske inte så märkligt. Vid sidan om, betraktande, utan att själv ta för stora risker, men ändå där. I fiktionens värld är det naturligtvis var och en fritt att skruva hur man vill, men Dean Moriarty? Nej, någon Dean Moriarty var du aldrig. På sin höjd var det mitt sätt att säga förlåt. Förlåt till min bakgrund. Den skyddade akademikerverkstaden, där möjlighet efter möjlighet rullades ut, utan att ansvar behövde utkrävas.

Din bakgrund var allt annat än skyddad. Dina femton minuter bestod i ett mittuppslag om maskrosbarn. Ett mittuppslag som hamnade på dig efter ett inbrott på en mack. Tidningen var egentligen bisittaren, det var folkölsflaket ni ville åt. Jag skruvade förresten lite när jag drog till med femton minuter. Ett annat mittuppslag tolv år senare. En man i trettioårsåldern med en fastkedjad väska vid sin sida. Tio miljoner är mycket pengar och det var du som var ansvarig. Tidningen under västen och ett önskemål om ett varv runt kvarteret fick dig att vifta till med tidningen. Men utan framgång, vilket knappast kan ha varit din avsikt. Mer ett sätt att testa ingångar och utfall.

Det första riktiga samtalet tror jag skedde mellan Hallsberg och Katrineholm. Jag tror jag kunde din typ. Den hårda, som drar allt till sin spets för att inte hamna i underläge. Med tiden lärde jag mig att hårdheten aldrig var det första eller det andra. Den bara var. Med de skitigaste av förutsättningar hamnade du bland värstingar utan framtid och även om du inte heller hade nån framtid, ville du formulera dig. Inte nödvändigtvis litterärt, utan mer som människa.  Livet var nåt mer än att vara tuffast i klassen. Jag har aldrig varit varken tuffast eller populärast i klassen. Mer sett mig som den smygande, alltid i periferin.  Ett akademikerbarn med dåligt självförtroende. Därför blev jag lite tagen av att du, tuffast i klassen, satt och lyssnade på vad jag hade att säga. Vi delade båt, bara du och jag. I närheten av Flen hittade vi en klang som bara var din och min.  Minns inte riktigt hur vi började. Möjligen var det berusningen, men helt plötsligt satt vi och pratade litteratur. Böcker vi läst och ville läsa. Några veckor senare fick du panikångest när de gröna lastbilarna backade in på uppställningsplatsen och istället för Bulid blev det det mer rofyllda Kungsängen.

I normala fall hade vi aldrig träffats igen eller i alla fall inte på det viset som blev. Men saker sker och ibland tar man en väg istället för en annan väg. Vi var några stycken som höll kontakten och framförallt var det P jag höll kontakten med. Som den besökare jag alltid varit var det också jag som sakta men säkert integrerades med folket från Sollentuna. Ett sällskap där du också hörde hemma. Det dröjde dock några år innan sömnlösheten förde oss samman på riktigt. P satt och sålde kontorsmaskiner och i väntan på kunder fungerade fikarummet som en samlingslokal för oss andra. Sömnens avigsidor bubblade upp och var alltid där som ett mögligt täcke fylld med lite ironi. Vi började nästan föra bok om den gångna nattens timmar på den goda sidan.

Sedan dess har jag naturligtvis formulerat det på lite olika sätt men din indirekta förmåga att alltid kunna vända på myntet var det som gjorde dig så älskvärd. Visst fanns det goda råd om får och whisky men det var inte riktigt det som gav näring. Näringen bestod istället i att det funkar ändå. Skruvade man på det ett varv hamnade man i förarsätet igen till slut. Mina sömnproblem försvann på sitt sätt när jag blev pappa eftersom sömn då blev något av en bonus. När normaltillståndet är sömnlöshet har man inte tid att ligga och vrida sig. Men tio år tidigare var det du som hjälpte mig. Insikten i att man är sitt första och sitt andra på en gång, har jag dig att tacka för. Och från den sommaren fanns du alltid där. Inte som en rådgivare, utan som människa. En människa som aldrig speglade sig, en människa som aldrig lyfte ett fuktigt finger. En människa som alltid bottnade i motsägelserna. Inga borden, bara existens. Kom i min famn, vi är inte homogena.

Nej, nån Dean Moriarty var du aldrig. Det var snarare du som var Sal Paradise. Och jag var, ja vem var jag? Just nu är jag kanske han med det långa arket. Det var kanske din bror som var Moriarty? Den barntillåtna Moriarty som med full kraft rusade från sin bakgrund. Den amerikanska drömmen som med sina nakna händer skapade ett imperium. På ytan verkade det som att du på ytan bottnade bättre i ditt förflutna. Möjligen märkte du inte sankmarken eller så sket du bara i det. Må bra, är alltför ofta ett tveeggat svärd.

Nej, din bror var heller aldrig nån Moriarty, snarare maskrosbarnet illustrerat. Mest Moriartylik i vår bekantskapskrets är kanske E. E som in i minsta detalj spelade rollen som huvudperson i en Sture Dahlström-roman. Det fanns inget yttre bara en inre rytm. Rena och hela kläder var borgerligt krimskrams som störde rytmen. E dök för första gången upp i korridorerna på bårhuset. Han hade sökt sig till de allra nedersta regionerna av KS för att klä av sig sin bakgrund. Fram tills dess ett underbarn med alla rätt skrivet i pannan. Den mörka sidan blottades under ett slagsmål om mästartiteln i dendrologi. Ett möte som urartade. En kamp utan publik men med klor. Rytmen som aldrig ville sitta still förde honom till två bröder under jord. E hade upptäckt tjusningen med skavsår och ville ha hjälp att formulera sig. Inget E gjorde var måttfullt. Han stängde in sig i en månad med cola och skorpor. Inget skulle få störa rytmen av skrivmaskinsknatter. En månad och tvåtusen sidor senare ringde han och ville ha tips om lämplig kopiator. Du fick den stora äran att vara korrläsare. För varje anmärkning växte E som ansåg att redigering var för daglönare. Konstnärer ratade all form av radbrytning. En refuserad roman är också en roman ansåg E, som även med emfas såg sitt eget geni devalveras om verket skulle ges ut. Att ges ut skulle vara det slutgiltiga nederlaget och beviset på att han inte längre var ett geni. Livet skulle fabuleras inte tvärtom. Regler och konventioner var för den nedtryckta massan. En bil skulle exempelvis framföras litterärt, inte trafiksäkert. Den enda förutbestämda ordning som rådde hemma hos E var bilnyckelns placering. Eftersom E vid sidan av annan läsning alltid läste om en bok av Sture Dahlström användes nyckeln som bokmärke. Bokmärket användes sedan som riktmärke för bilistens kynne och fullpumpad med Frans Fitzenstrahl eller Caotico Himmelstrutz begav han sig sedan ut i trafiken.

Vet inte om det var du som nämnde det eller om det var någon annan stig men det sista livstecknet  var spår från en psykakut. E hade rymt för att gifta sig på en finlandsfärja. Så kan det gå. Minns även att du några år tidigare hade fått en stämningsansökan hemskickad. Okunnig om hur den sociala proceduren ser ut kontaktade han en advokat istället för att lyfta på luren eller skicka iväg ett mejl. Tror förvisso inte att mejl var kommunikationsgången hemma hos E. Skrivmaskin och tipp-ex var nog in i det sista verktygen i hans hem. Ett hem där var sak aldrig hade sin plats. Ett besök hos E var alltid förenat med livsfara. Huller om buller var hans livselixir och en felbedömd rotning kunde innebära något vasst i andra änden. Svettiga strumpor, begagnade pizzaslajsar och maskinskrivna ark slogs alltid om saligheten hemma hos E. Från 5.0 på naturvetenskaplig linje till ett avgasrör på Sergels torg. Har ingen aning om vad E gör idag eller om han överhuvudtaget är här längre, men jag kan trots att det säkert är tjugo år sedan, fortfarande måla upp hans manierade röst för mitt inre.

Min Moriarty handlar kanske inte så mycket om utfall som ingång. Vi kom från helt olika världar men möttes i ett här och nu eller där och då. Vi möttes för att det är så man växer. Jag vet att många som mötte dig, mötte dig i tron att du var din historia.

Du fortsatte att formulera dig och jag tyckte alltid att du hade den stora berättelsen i dig. Som en Slas i storform kunde du formulera tankar om integration på ett fullständigt självklart vis. Den enes behov av de andre. Men utan att någonsin uttalat tala om invandring eller integration, du var alltid mer mänsklig än så.

Saknar dig som mest i tider av uthängningar och skampålar. Inte för att du skulle försvara handlingarna, utan för att du mer än någon annan jag känt såg det mänskliga. Ett missriktat skämt eller en förlupen fördom kunde du naturligtvis ifrågasätta, men du dömde aldrig. Du hade aldrig något behov av att sätta dig själv i ett moraliskt förarsäte. Du var aldrig någon "typ" man kunde ringa in. Du hade aldrig något behov av att luta dig tillbaka mot en grupp av likasinnade. I detta låg förmodligen också din förmåga att se och bekräfta andra, oavsett vilka de var eller var de kom ifrån

Jag var förresten och hälsade på igår, vet inte om du märkte det. Du saknade sten. Vet att vi i ett av våra oändliga samtal genom åren satt och spånade på vilken den optimala åldern för döden skulle vara, förutsatt att man på den andra sidan skulle få gå in i evigheten där man lämnade jordelivet. Man ville ju ta med sig lite visdom och erfarenhet men utan att vara allt för skruttig.

Skulle också vilja berätta om en annan ruta.  En sensommarkväll, på väg till den lokala ICA-butiken möts jag av stoj och glada tillrop från en balkong. Ju närmare jag kommer hör jag att det lyssnas på musik och att det skålas och skrålas i takt till Lundell. Unga män, tuffare än Tarzan, på väg ut i Stockholmsnatten. Vi går mot bättre tider. Tro mig, tro mig. Var tvungen att sätta mig ner. Som tur var hade jag solglasögonen på mig.

Saknar dig.

Fäder och söner

I spannet mellan läggdags och sömn brukar jag ofta hänga upp en minnesbild för att sedan vrida ur så mycket detaljer minnet förmår, likt en mindmap ungefär. Det kan röra sig om hus eller vägar där jag ofta rörde mig i min barndom, som sakta men säkert fylls med detaljer. Andra nätter är det avlägsna midsommaraftnar eller kräftskivor som sätts under lupp. När jag sent gick och la mig natten mellan söndag och måndag klättrade jag tjugosex år tillbaka i tiden.

Den 30 juni 1990 pågick fotbolls-VM i Italien för fullt. Sverige hade redan åkt hem och Stefan Schwartz hade lärt sig namnet på Herman Medford. Ett VM som för sista gången fick se Västtyskland som slutsegrare någon vecka senare. Bilderna från den här tiden börjar mer och mer blekna och ge sken av att tillhöra någon annan. Tjugosex år är en generation. Söner blir fäder och så vidare. Tidens tand biter rejält när man i backspegeln ser sig själv som vuxen men ändå så avlägsen.

1990 var jag tjugotvå år och Robert Smith var trettioett år gammal. En SL-buss hade lånats och sol och värme dominerade dagarna i Danmark. Vännerna föredrog Lenny Kravitz men själv ville jag se The Cure. Som jag minns det låg den stora vurmen redan då några år tillbaka i tiden. Den vid tidpunkten senaste plattan, "Disintegration", var i mina öron en helt okej sak men ändå inte i närheten av deras bästa. Väl på plats, omringad av tiotusentals kajalindränkta spretluggar, fick ändå Roskildefestivalen 1990 sitt epicentrum där och då. Och i takt med att åren gått har kvällen blivit en slags referenspunkt. Då föll allt på plats. Under den dryga halvtimmen av upplevd tid som bandet långsamt plöjde sig igenom "A forest" är fortfarande min lyckligaste stund som konsertbesökare.

I söndags satt jag, sambon och femtonåriga dottern på Globens familjeläktare. Förväntningarna var milt sagt magra. Själv är jag fyrtioåtta och Robert har hunnit bli femtiosju. Det anemiska åttiotalet är inte ens en fotnot längre och Robert Smith ser mer ut som Göran Greider än sig själv. Men det tog inte lång tid innan jag, tårögd och med ett leende på läpparna, satt och gungade med i låt efter låt. Det enda som saknades var de svarta spretluggarna för att jag helt och hållet skulle försvinna in i en dimma av Roskildefestivalen 1990. Som ps kan tilläggas att den skiva som jag 1990 tyckte var i arenarockigaste laget  i söndags utgjorde den givna kärnan i deras egen mindmap.

En Curekonsert 2016 blir lite som att vara huvudperson i "Här är ditt liv" där den första gästen är fjortonåringen som fick kontakt lagom till Heta högen-flörten "Let's go to bed". En funksyntig sak som hamnade mellan Yazoo och Simple Minds på blandbandet. Inget himlastormande men tillräckligt för en notering på önskelistan inför julen 1982. Önskelistorna inför jul och födelsedagar i den tidiga tonåren bestod så gott som enbart av LP-skivor. Inför julen 1982 hade jag med andra ord plitat ner Cures "senaste" på listan. I det här fallet innebar "senaste" "Pornography". Inte riktigt det jag väntat mig och skivan förpassades därmed en bit bak i pojkrummets läskback. Skivan plockades fram lite då och då men det var endast "Cold" jag kunde lyssna på. Åren gick och utan att på något sätt vara ett favoritband gillade jag "The Walk" som lät lite som New Order. "Blue Monday" släpptes ungefär samtidigt. Även "The Top" införskaffades, men inte som nåt mer än en i raden av lite blippiga, nyromantiska synthplattor. Det var först när de i min bok omdefinierades från synthpop till depprock som nåt hände. Sisters of Mercy fick mig att återvända till den där lite läskiga julklappen från några år tidigare och helt plötsligt var jag fast. Under nåt år i mitten av 80-talet var förmodligen B-sidan på "Pornography" den mest spelade i pojkrummet. För artonåringen som överdoserade depprock blev sedan även "Faith" och "Seventeen Seconds" snabbt favoriter. Framförallt inleddes här den livslånga relationen till den hypnotiska "A forest", en låt jag aldrig får nog av.

De album jag i vuxen ålder oftast framhållit som de främsta är de två första, den punkpoppiga "Three Imaginary Boys" och den mer dämpade, mörkare "Seventeen Seconds". "Faith" och "Pornography" återkommer jag kanske inte lika ofta till längre men skulle jag presentera Cure för hen som precis landat är det definitivt hit jag skulle vända mig. Med misärmästerverket "Pornography" hade de nått botten, eller toppen beroende på perspektiv. Att de sedan ville lätta upp stämningen är därför inget att förundras över. Trion "The Top", "The Head on the Door" och "Kiss me, Kiss me, Kiss Me" framstår i sammanhanget som glättig gladpop. Framför allt de två sistnämnda är fortfarande riktigt bra men på en kurva känns de som New Order efter Joy Division. Tyvärr försvann därmed arenarockeposet "Disintegration" i bruset för min del. Jag noterade att MTV-hitsen blandades med svulstig symfonipop, men så många fler genomlyssningar gav jag inte albumet. Många år senare är det däremot ganska lätt att förstå hur så många betraktar det som deras mästerverk. Långa svepande stycken, där allt faller på plats. Dessutom ett sätt för bandet att ta sig tillbaka till "Pornography" för att sakta men säkert gräva sig uppåt. Bandet som ville konkurrera med New Order var borta och tillbaka var hopplöshetens mästare. Dock mer regntungt och smäktande än nattsvart och mullrande den här gången. Även om jag har en mer personlig relation till de fyra första albumen, har jag numera inga problem med att de när livsgärning ska bedömas hamnar i skuggan av Disintegration.

Och apropå fäder och söner var det nog minst lika många mödrar och döttrar i publiken i söndags kväll.

Ett bokslut

I går fyllde Cormac McCarthys roman "The Road", eller "Vägen" som den heter i svensk översättning tio år. Kalaset fick mig att återigen börja strukturera tankarna i listor, jag är trots allt en ung pojke i en gammal mans kropp.

McCarthys grådaskiga dystopi är i allt en fantastisk liten roman, men hur jämför jag den dryga fyrtioåringens läsning av "Vägen" med artonåringens läsning av "Brott och straff"? Det är lättare att ställa favoritskivor från olika epoker mot varandra. Där kan jag som fyrtioåttaåring enklare väga in den yngre versionens upplevelse. Listan blir ändå till slut den äldre versionens tolkning och val. Filmer är svårare att lista än skivor, men enklare än böcker. Att se om en film tar två timmar medan en bok tar betydligt längre tid i anspråk.

Tjugotreåringens lista innehöll med lite spelad eftertanke, nästan alltid, "Brott och straff", "Moder natt" och "Om vänskap funnes". De tre romanerna drog jag alltid upp som favoriter. Men de tre lästes av en ung man med ambitionen att trycka i sig litteraturhistoriens alla relevanta verk. "Brott och straff" var på sätt och vis min första kärlek. Visst hade jag läst och sträckläst böcker innan Dostojevskij kom i min väg. Men det var med "Brott och straff" jag blev varse den skönlitterära litteraturens unika upplevelse. Här fanns nåt som inte kunde reduceras till något annat. Kombinationen av språk, handling och tankegods som i romanens form blev större än delarna i sig öppnade sig för första gången. Romanen blev efter det en ständig följeslagare. Slas älskade jag för det korthuggna språket. Inget ord var överflödigt och hans korta noveller var ren och skär poesi som till skillnad från den rena och skära poesin alltid var placerad. Rummet var alltid konkret, aldrig abstrakt och den av hans romaner jag gillade bäst var "Om vänskap funnes". Mänskliga möten placerade i en vardag som i all sin enkelhet visar på det som gör livet levande. Varken mer eller mindre. Den tredje och kanske den som slagit följe med mig under längst tid är Kurt Vonneguts "Moder natt". "Vi är vad vi utger oss för att vara och måste därför vara mycket noga med vad vi utger oss för att vara". En sensmoral som har fått förnyad kraft i och med internetgenerationen. Vonnegut är författaren som placerar den korthuggna prosan alá Slas i en omloppsbana runt jorden. Att de bägge författarna fann varandra och började brevväxla förvånar inte. "Slakthus 5" brukar vara den roman som ställs i Vonneguts ringhörna. Även det en förträfflig sak men det var "Moder Natt" jag föll pladask för och utan att ha fört nån statistik är det nog den roman jag plockat fram flest gånger genom åren. Till ytan en slags spionroman där huvudpersonen väntar på sin avrättning, men under ytan en roman om sanning och konsekvens.

Vid tjugotre års ålder hade jag paketerat mitt litterära kanon med de tre romanerna i topp. Efter det var allt klart, jag hade allt på plats och ett givet svar så fort nån önskade min position. Åren gick och läsningen förpassades mer och mer till luckorna i vardagen än att vara själva motorn i vardagen. Och det är klart att den sturm-und-drang-läsning tjugoåringen ägnade sig åt enbart är möjlig när varken familj eller yrkesarbete behöver tas hänsyn till. Behovet att formulera sitt vara i listform minskas kanske också när livsbetingelserna ändras. Men då och då försvinner även den äldre mannen in i dimman av tomma ark.

Som du säkert förstår är jag på väg att säga att Cormac McCarthys roman är mitt vuxna jags största läsupplevelse. Den har allt det som min yngre version värdesatte hos exempelvis "Moder natt"; språket, handlingen och en sensmoral att bära med sig. Historien om far och son som med en kundvagn färdas längs den livsuppehållande vägen är både vacker och skrämmande. En dystopi där bakgrundshistorien är frånvarande. Inte ett ord om vad som hänt. En värld där fysisk överlevnad är det enda som är kvar och vad det gör med oss och våra relationer. Sensmoralen jag tar med mig är att vi till fullo aldrig kan lita på varandra men att vi ändå inte har nåt val eftersom alternativet är så mycket värre.

Och "Vägen" är inte bara en stor läsupplevelse, den är även den bästa roman jag läst i vuxen ålder. En fantastisk läsupplevelse kan vara underbart underhållande för stunden, men de bästa böckerna är inte enbart stora läsupplevelser. Bryggan där emellan är inte helt stadig. I somras läste jag bland andra Michael Chabons "Kavalier & Clays fantastiska äventyr" och Michel Houellebecqs "Elementarpartiklarna". I ena fallet en underbar bladvändare där jag knappt kunde lägga ifrån mig boken under några varma dagar på Gotland. I andra fallet en bok som inte alls lockade till sträckläsning i samma utsträckning eftersom innehållet på mer än ett sätt var ganska motbjudande. Men trots detta var det bok nummer två som jag i efterhand betraktar som en bättre bok.

Nu kom jag på en annan bok som varken är en fantastisk läsupplevelse, i betydelsen ovan, eller ett tankeväckande klistermärke, även det i betydelsen ovan. Däremot är det förmodligen den bok jag skulle roffa åt mig om jag endast fick ta med mig en roman till den där öde ön. En bergochdalbana där passager som får dig att aldrig vilja lämna just den position du befinner dig i, blandas med passager där du är helt övertygad om att du hoppat på fel tåg. Tusen utgångar som blir ingångar och när du väl inser att du måste släppa taget om rullatorn vill du bara ha mer. När jag väl hade läst ut den en första gång var jag tvungen att läsa om den direkt, bakifrån, mittifrån eller från sidan. Jag minns inte så noga. "Gravitationens regnbåge" av Thomas Pynchon vill jag med andra ord också rulla in på min rankinglista. Och ska en amerikan bli huvudperson när den där dörren i Börshuset öppnas en vecka för sent, ser jag hellre att Thomas Pynchon, Cormac McCarthy eller Don DeLillo ropas upp än att exempelvis Philip Roth gör det. Inget ont om Roth. Han är också läsvärd, men i mitt excel-ark inte riktigt på samma nivå som trion ovan.

Text ur texter

Rock Lobster

På tal om hummer - David Foster Wallace by Johan von Boisman

Så kan det gå

Dons värld